'

Som den här vägen ser ut (tom) så ser nu mitt hjärta ut. Här får du:

Hej. Jag har en känsla av att du tycker det är jobbigt att jag kontaktar dig och därför så tror jag att jag ska sluta med det. Men innan dess så måste jag förklara några saker. Du sa att du inte förstod vad jag var ute efter, och om jag ska vara ärlig så har jag faktiskt ingen aning. Sen så sa du att du inte ville ge mig falska förhoppningar, och det var det som jag fattade minst. Jag förstår att du inte vill ge mig falska förhoppningar, men för vad? Okej, kanske inte så smart att fråga det nu, men jag bara undrar. När jag för första gången hade en konversation med dig här på fb så blev jag ganska glad tror jag. Att du svarade alltså, men samtidigt så visste jag någonstans långt inom mig att du egentligen inte orkade svara. Det som gladde mig mest var att du faktiskt svarade, nästan varje gång jag frågade någonting. Var det det som du trodde gav mig falska förhoppningar? Att du svarade. Okej, det kanske blir lite konstigt nu när det här verkar bli som någon sorts farväl grej, men jag bara kände att jag var tvungen. När du läser det här kommer du säkert att skratta eller tycka att jag är töntig eller nått sånt. Det har du i och för sig all rätt att tycka, fast det vill jag egentligen inte att du ska. Jag tror att någonstans i mitten så började jag gilla dig ganska mycket och det märkte du nog. Men även om jag ville att du skulle veta, så ville en del av mig att du inte skulle veta. Därför så tycker jag att det är skönt att du ska sluta som nia nu, eller alltså jag tycker inte att det är skönt, men det blir bara jobbigt för mig om du förstår. Att hela tiden se dig. Ja, nu kanske du har fått klarhet i mig eller hur man nu säger, och då kanske jag inte är så rolig längre. Jaja, men om du nu skulle vilja ge mig en chans och faktiskt lära känna mig så lovar jag att du någon gång skulle kunna få följa med till mitt landställe.

---

Inte hela men nästan.