'

Dear Barry,

Idag började jag dagen med att försova mig, till halv nio. Jag skulle ju vara hos doktorn kl. 9. Men jag kom dit i tid. Som tur va, jag skulle ju ta en massa prover och sånt.
Läkarm sa att jag borde stressa mindre. Men jag kan säga dig, doktor, det är lättare sagt än gjort! Tro mig, jag försöker att stressa mindre. Men det är inte lätt...
Så jag mådde inte så bra.
När jag satt på tunnelbanan kom en gubbe på. Han var kort, lite rund och hade käpp. Jag hade egentligen inte brytt mig så mycket men det var något som gjorde så att jag fastnade med blicken. Hans ögon var lika söta och mjuka som hos en teddybjörn. Han satte sig mitt emot mig och såg fridfull ut. Smålog lite grann.
Ni undrar säkert vad det var som var så märkvärdigt med gubben, men jag kommer till saken.
Ungefär två stationer innan han skulle av, så började han prata. Ganska tyst så man fick lyssna ordentligt. Han började prata med mig.
Gubben sa så här; Va söt du är flicka lilla.
Jag: Tack (lite generat)
Gubben: Men nog ser jag i dina ögon att du är lite sorgsen av dig, inte sant.
Jag: ja,jo...
Gubben: Du är nog som en ros, öppen för andra men stängd för dig själv.
Jag tittade på honom, och tänkte.
Gubben: Och som du vet, rosor är alltid vackra. Precis som du.
Sen gick han av tåget, med sin lilla käpp. Han log åt mig när han gick av.

Det var det snällaste och klokaste som jag någonsin hört från någon under hela mitt liv.
Så jag tackar den gubben, han gjorde min dag lite bättre.

Sincerly,
Barry