'

Ett låånt inlägg:

---

Haha, det är andra gången som jag försöker skriva ihop något till dig. Fast det visste du inte om eftersom jag inte skickade något förra gången. Jag ville bara att du skulle veta... Vi kommer antagligen inte träffas något mer, fast det vill jag egentligen men, så jag kan ju säga vad jag vill till dig utan att egentligen skämmas. Jag skulle kunna säga till dig att du är den finaste kille som jag vetat om, fast det ska jag ju inte göra. Jag skulle kunna säga att jag verkligen gillar dig, men det ska jag inte göra heller. Jag skulle också kunnat säga att du verkligen har förändrat mig. Men jag säger inget av dessa eftersom att jag bryr mig alldeles för mycket om dig, jag vill inte att du ska försvinna. Det som jag alltid velat var att du skulle bli min vän, eller bara bli min. Inte som en ägodel, utan som en del av mig och mina tankar. Varför är det så svårt att bara säga sanningen till dig? Varför kan jag inte inse att jag strävar efter något som är alldeles för stort? Jag har försökt säga det här till dig flera gånger men jag vill inte ge dig falska förhoppningar? Vad menade du med det? Jag kan säga dig att du ger mig inte falska förhoppningar, jag tror alldeles för lite på mig själv för att kunna ta åt mig. I tisdags, på avslutningsfesten hade jag ganska höga förväntningar på mig själv. Jag skulle vara med dig som en vanlig människa, och det gick nästan! Jag hade en konversation, eller faktiskt några, men du var ganska borta om jag ska säga det så. Fast det som förvånade mig mest var att Maja kom fram till mig och frågade om inte det var jag som var Cecilia Barry. DÅ frågade jag mig själv, hur kan hon veta om mig? Men det räckte inte, jag var tvungen att fråga henne. Jag har ingen aning varför hon vet om mig, men det gör inget. Den upplevelsen på festen var en av många roliga, speciellt eftersom du var den egentliga enda anledningen till varför jag kom. Du skulle vara där och jag hade det perfekta tillfället att umgås. Fast jag, så vanlig som jag är, märkte att du var med andra och jag vill ju inte förstöra din sista kväll med dina kompisar. Du har ju förtjänat den. Jag mötte en massa människor där, snälla, trevliga och ganska så fulla människor, men det var kul. Jag fick en massa nya kompisar, men mest av allt så fick jag en stund med dig. "Jag ska leta efter min Smirnoff", sa du. Det första jag tänkte var vad fan är det.. men sen så frågade du om hjälp och då brydde jag mig inte längre, jag skulle ju få vara med dig. Du kanske tycker att jag är en typisk åtta eftersom att jag inte ville dricka eller röka, men det är sån jag är. Typisk. Det jag försöker säga till dig, Albin Eidhagen, är att jag gillar dig. Så nu ska jag ringa dig och säga det också. Och stämma träff så att jag kan säga det också, där ansikte mot ansikte. Sen igår, (onsdag) så var jag inne på facebook ganska mycket bara för att jag ville att du skulle logga in. Jag har nån sorts tvångstanke, jag vill inte smsa dig för att du kanske sov fortfarande efter gårdagens bravader. Men Maja loggade in och jag frågade henne en sak ( eller kanske tre men den första var den viktigaste), jag frågade om hon visste om du tyckte att det är jobbigt att jag kontaktar dig. För att just vid det tillfället tänkte jag ge upp. För att jag orkade inte gråta något mer. Hon sa att du inte tyckte att jag var jobbig, utan att situationen var jobbig. Jag vill inte ha någon bekräftelse, jag vill nog bara att du ska förstå att jag inte menade det, att göra allt jobbigt för dig. Och det roliga var nog att jag gjorde jobbigt för mig själv. Jävligt jobbigt.

---

Albin Eidhagen, förlåt